SR2 Hur effektiva är anlagda våtmarker som fällor för näringsämnen?

Anlagd våtmark i Bergianska trädgården i Stockholm. Foto: Magnus Land.

Anlagd våtmark i Bergianska trädgården i Stockholm. Foto: Magnus Land.

Våtmarker kan fånga upp näringsämnen från genomströmmande vatten. Vi vet hur denna rening går till och i stort sett vilka faktorer som påverkar dess effektivitet, men de stora variationerna i tidigare mätningar har gjort det svårt att bedöma hur effektiva sådana våtmarker egentligen är. Nu har EviEM utvärderat vad forskningen har att säga i ämnet.

Anlagda och restaurerade våtmarker

Eutrofierade kustvatten, sjöar och vattendrag är ett problem i stora delar av världen. En hög tillförsel av näringsämnena kväve och fosfor medför oönskade förändringar i miljön som till exempel algblomningar och syrebrist. En metod för att minska tillförseln av näringsämnen är att låta vatten från bland annat reningsverk och åkrar passera genom en anlagd eller restaurerad våtmark innan det når vattendragen, sjöarna och kustvattnen. Våtmarkerna fungerar som fällor för både kväve och fosfor. Men hur bra fungerar de?

Systematisk utvärdering om våtmarker som näringsfällor

Efter samråd med flera intressenter, bland andra Jordbruksverket och Havs- och vattenmyndigheten, inledde EviEM en systematisk utvärdering av hur effektiva anlagda våtmarker är som fällor för näringsämnen. Utvärderingen genomfördes av en expertgrupp under ordförandeskap av professor emeritus Wilhelm Granéli, limnolog vid Lunds universitet.

Vid utvärderingen granskades cirka 6000 vetenskapliga artiklar och rapporter med avseende på relevans, och de relevanta artiklarna granskades sedan med avseende på kvalitet. Data från 93 artiklar och totalt 203 olika våtmarksstudier användes sedan i vår analys.

Våtmarker är i allmänhet bra på att ta bort kväve och fosfor från vatten

Vår systematiska utvärdering visar att reningsgraden på årsbasis (den årliga relativa minskningen) i allmänhet är hög för både totalkväve (TN) och totalfosfor (TP). Vi har också tittat på minskningen i absoluta tal (gram per kvadratmeter och år). Minskningens storlek beror mycket på belastningen; ju större mängd näringsämnen som tillförs våtmarken desto större mängd tas också bort.

För att undersöka om det fanns några speciella förhållanden som var mer fördelaktiga än andra delade vi in våtmarkerna i olika grupper. Grupperna baserades på klimatzon, våtmarkstyp, typ av vatten, tidigare markanvändning och typ av vattenflöde. Vi undersökte också sambanden mellan minskningen av näringsämnena och olika faktorer som till exempel årsmedeltemperatur och våtmarksarea. Generellt var det ganska små skillnader i reningsgrad mellan de olika våtmarksgrupperna, men följande tydliga tendenser kunde ses:

  • Våtmarker som renar sekundärt behandlat avloppsvatten hade en högre reningsgrad för TN än våtmarker som renade tertiärt behandlat avloppsvatten.
  • Restaurerade våtmarker direkt på åkerjord hade en lägre reningsgrad för TP än andra våtmarker.
  • Våtmarker där vattenflödet styrs av nederbördsmängden hade en lägre reningsgrad för TP än våtmarker där vattenflödet var reglerat.

Reningsgraden för både TN och TP minskade med ökad genomsnittlig hydraulisk belastning (vattenflöde per våtmarksarea). Reningsgraden för TN ökade däremot med ökad årsmedeltemperatur, och reningsgraden för TP ökade med ökad genomsnittlig TP-halt vid inloppet till våtmarkerna.

En fungerande åtgärd

Anlagda och restaurerade våtmarker framstår som en fungerande metod att ta bort näringsämnen från behandlat avloppsvatten från hushåll, avrinningsvatten från jordbruksmark och urbant dagvatten. Utvärderingen stöder uppfattningen att anlagda och restaurerade våtmarker gör mest nytta om de placeras där halterna av kväve och fosfor är höga i det ingåendevattnet samtidigt som den hydrauliska belastningen inte är orimligt hög.

En slutrapport från EviEM:s utvärdering publicerades den 20 april 2016. Resultaten har också sammanfattats i populärvetenskaplig form (se länkar till höger).

Utvärderingsgrupp

Utvärderingsgruppen höll sitt första möte i början av december 2012. Fr.v. Anders Grimwall, Jos Verhoeven, William Mitsch, Carl Christian Hoffmann, Karin Tonderski, Magnus Land och Wilhelm Granéli. Foto: Claes Bernes.

Utvärderingsgruppen höll sitt första möte i början av december 2012. Fr.v. Anders Grimwall, Jos Verhoeven, William Mitsch, Carl Christian Hoffmann, Karin Tonderski, Magnus Land och Wilhelm Granéli. Foto: Claes Bernes.

Wilhelm Granéli (ordförande), Akvatisk ekologi, Lunds universitet
William Mitsch, Everglades Wetland Research Park, Florida Gulf Coast University, USA
Jos Verhoeven, Institute of Environmental Biology, Utrecht University, Nederländerna
Carl Christian Hoffmann, Department of Bioscience – Freshwater Ecology, Aarhus University, Danmark
Karin Tonderski, Institutionen för fysik, kemi och biologi, Linköpings universitet
Anders GrimvallHavsmiljöinstitutet
Magnus Land (projektledare), EviEM, Stockholm