SR8 Hur inverkar buffertzoner kring åkrar på biodiversitet och föroreningar?

Buffertzoner (ständigt bevuxen mark) längs åkerkanter kan begränsa effekterna av intensivt jordbruk på flera olika sätt. De kan utgöra livsmiljöer för olika slags organismer, och de kan hejda utflödet av bekämpningsmedel och näringsämnen med avrinnande ytvatten och grundvatten. Mycket forskning har bedrivits kring buffertzonernas användning och verkan, och EviEM har genomfört en systematisk kartläggning av ämnet.

En buffertzon är obrukad mark mellan åker och vattendrag som bl.a. kan minska näringsläckage. Foto: Olle Kvarnbäck

Bakgrund

Senare decenniers intensifiering av jordbruket har medfört en kraftig minskning av odlingslandskapets biologiska mångfald i hela Västeuropa. För att begränsa den intensiva odlingens miljöeffekter, i synnerhet på vattendragen, har man på många håll i Västeuropa anlagt ständigt bevuxna buffertzoner kring åkrarna. I Storbritannien, Tyskland och Schweiz handlar en betydande del av jordbrukets miljöstöd och miljökrav om buffertzoner. Sådana anläggs av en rad olika skäl: För att gynna den biologiska mångfalden, för att minimera utflödet av bekämpningsmedel, för att förhindra förluster av åkerjord genom erosion, och för att begränsa läckaget av näringsämnen.

I Sverige har ca 11 000 hektar jordbruksmark avsatts som buffertzoner, men siffran skulle som följd av framtida miljöskyddsplaner kunna stiga till 100 000 hektar. Sedan 2011 är buffertzoner längs vattendrag obligatoriska där man använder vissa slags bekämpningsmedel.

Olika slags ständigt bevuxna zoner i och kring åkrar, däribland häckar, kantzoner med gräs, örter eller buskar samt skogsbryn. Bild: Gunilla Hagström.

Kartläggning av befintlig kunskap

Flera nyckelfrågor kring buffertzonerna återstår att besvara, exempelvis huruvida ökad förekomst av pollinatörer eller rovdjur i buffertzonerna också medför 1) ökad pollinering respektive minskad förekomst av bytesdjur på själva åkrarna och 2) ökad biologisk mångfald även på landskapsnivå, snarare än bara en omfördelning av arter och individer inom landskapet. Tillfrågade intressenter har också efterlyst information om hur buffertzoner bör anläggas och skötas för att kunna fylla alla sina funktioner (ekosystemtjänster, bevarande av biologisk mångfald samt motverkande av näringsutflöde, jorderosion och bekämpningsmedelsspridning).

Vi har genomfört omfattande sökningar efter studier av buffertzoner i och kring jordbruksmark i boreala och tempererade områden. Vi fann 1072 relevanta forskningsstudier och katalogiserade dem i en databas. Vi fann också 130 relevanta litteraturöversikter som katalogiserades i en annan databas. Hittills har ingen genomfört någon mer omfattande genomgång av alla de studier som gjorts av buffertzoner, trots att dessa utgör ett vanligt inslag i jordbrukslandskapet. En djupgående granskning av den kunskap som finns i ämnet är därför på sin plats.

Mängden kunskap inom området är i stadig tillväxt. De buffertzoner som studerats flitigast är åkerkanter, häckar, läplanteringar och skyddszoner längs vattendrag. Merparten av forskningen har utförts i USA och Storbritannien (32% respektive 20% av studierna). Omkring 70% av resultaten gällde buffertzoner kring åkermark. Hälften av studierna avsåg buffertzoner utmed åkrar, medan en fjärdedel handlade om skyddszoner utmed vattendrag och en liten andel om buffertzoner belägna inom åkrar. De mått på buffertzonernas effekter som rapporterats i flest fall var biologisk mångfald i terrester miljö (landmiljö), näringsämnen (kväve och fosfor) och förluster eller uppfångning av jord/vatten. Studerade ekosystemtjänster hörde oftast till gruppen reglerande tjänster
(såsom föroreningsbegränsning och skydd mot erosion), därnäst till gruppen stödjande tjänster (såsom biologisk mångfald och pollination). Den enskilda ekosystemtjänst som undersökts i flest fall var biologisk mångfald, följd av föroreningsbegränsning och omsättning av näringsämnen.

Vi fann betydande mängder data om buffertzonernas bredd, biologisk mångfald i landmiljö, uppfångning av näringsämnen, förändringar av vattenflöden, giftiga ämnen, skydd mot erosion, skadeorganismer, kollagring, samt jord i kombination med biologisk mångfald. Vi fann å andra sidan kunskapsluckor gällande klimatreglering, biologisk mångfald i sötvatten, slåtter av buffertzoner, kulturella ekosystemtjänster, effekter på lång sikt, förhållandet mellan skadeorganismer och avkastning, produktion av bränsle och fibrer, specifika länder och regioner (såsom Ryssland och Sydamerika), samt buffertzoner anlagda i mer än ett syfte.

Vår kartläggning har påvisat en rad specifika ämnen som studerats så väl att resultaten skulle kunna sammanställas genom systematisk utvärdering, men också kunskapsluckor där mer forskning kan behövas. Beslutsfattare kan använda vår kartläggning och tillhörande evidensatlas (en interaktiv karta som visar var forskningen har bedrivits) för att finna sakområden eller regioner där kunskapsunderlaget är bristfälligt, eller där det är gott nog för att fungera som bas för riktlinjer och policy.

En länk till vår rapport om den systematiska kartläggningen finns i högerspalten.

Utvärderingsgrupp

Sönke Eggers, (ordförande), Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
Colin Brown, Environment Department, University of York, Storbritannien
Brian Kronvang, National Environmental Research Institute, Aarhus Universitet, Danmark
Jaana Uusi-Kämppä, Natural Resources Institute Finland, Jokioinen, Finland
Jonas Josefsson, Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala
Nicola Randall, Centre for Evidence-Based Agriculture, Harper Adams University, the UK
Neal Haddaway (projektledare), Stockholm Environment Institute, Stockholm

Utvärderingsgrupens första möte i november 2015. Från vänster: Neal Haddaway, Brian Kronvang, Sönke Eggers, Jonas Josefsson, Colin Brown och Jaana Uusi-Kämppä. Nicola Randall saknas på bilden. Foto: Sif Johansson